- Kameran tillverkas av Kershaw-Soho i England, ungefär omkring 1950–1951.
- Den är en vikbar kamera (folding camera) som använder 120 rullfilm och producerar bilder i format 6×9 cm (vilket blir 3¼ × 2¼ tum) — därav namnet “Eight-20”, eftersom man ofta får ut åtta exponeringar per rulle 120-film i detta format.
- Den enklaste varianten är oftast kallad “Penguin”, medan en variant med enklare funktioner och utan vissa kontroller benämns “King Penguin” i perioder (producerad ca 1951–1954).
- Kameran har inte många avancerade funktioner — den är ett ganska “rått” instrument — men sett till sina begränsningar gör den ju roliga bilder med en känsla av vintage.
Tekniska specifikationer & funktioner
Här är vad jag har kunnat sammanställa gällande konstruktion och funktion:
| Egenskap | Detaljer / Kommentarer |
|---|---|
| Filmtyp | 120 rullefilm |
| Bildformat / exponeringar | 6×9 cm → åtta exponeringar per rulle |
| Objektiv / lins | En enkel lins (ibland gjord i plast) — i vissa exemplar anges “Kershaw Soho 105 mm, f/11” |
| Bländare (aperture) | Två val: f/11 och f/16 (i vissa varianter fäst) |
| Slutartider / slutare | En enkel “instant” (≈ 1/50 sekund) och Bulb (B) för lång exponering |
| Fokusering / avståndsinställning | En “zone focussing” typ — en skjutmekanism på linsen med positioner för ~ 6 ft, 10 ft och oändlighet (ibland bara två steg) |
| Sökar-/bildkomposition | Tidiga varianter hade en “brilliant viewfinder” (pure glaskikare) som kunde vridas ~90 grader för liggande/stående format. Senare varianter ersatte denna med två uppfällbara metallramar (“sports finder”). |
| Konstruktion / mekanik | Robust metallkropp med vikbar konstruktion, avtagbar baklucka, bakelit-filmuppspolningsknopp. |
| Tillverkningsperiod & varianter | Ursprung ~ 1946–1955 beroende på källa. Det finns många varianter med små skillnader (t.ex. versioner märkta för olika länder), och ett påstående är att mer än 20 varianter existerade. |
Användning, begränsningar & praktiska erfarenheter
Att använda en kamera som Kershaw Eight-20 Penguin idag medför flera utmaningar, men också charm:
Fördelar och “kulfaktor”
- Den är väldigt enkel — få kontroller gör att man kan fokusera mer på komposition och ljus än tekniska inställningar.
- Bilderna får lätt en mjuk “vintage”-look, med oskarpa kanter och låg kontrast, vilket många tycker är estetiskt tilltalande.
- Eftersom 120-film fortfarande tillverkas är det fullt möjligt att faktiskt få ut bilder ur den — om kameran är i brukbart skick (täta bälgar, fungerande mekanik, etc.). lomography.com+235mmc+2
Behov och begränsningar
- Endast en hastighet (≈ 1/50 s) + Bulbläge gör kameran känslig för underexponering eller rörelseoskärpa i lägre ljusförhållanden.
- Ingen exakt fokusering — bara zonfokus — vilket gör att motiv för nära och detaljer kan bli mjuka eller suddiga.
- Sökarna är enkla och ungefärliga, så att komponera precist kan vara svårt.
- Bälgarna är ofta tunnare och kan ha hål eller slitage med tiden, vilket leder till ljusläckage. Detta är en vanlig åldersrelaterad risk.
- Vissa modeller saknar stativfäste eller utrustning för fjärrutlösare, vilket kan begränsa möjligheterna vid långa exponeringar.
I en bloggartikel testades kameran praktiskt: man konstaterade att det inte fanns någon vanlig sökare, att filmuppdragaren ibland satte sig fast, att bilderna kunde bli ojämna, och att kameran “ser snygg ut, men är inte jättelätt att använda för seriös fotografering”.
En användare berättar också att det förekom varianter utan bländarkontroll (fast öppning) hos vissa exemplar.
Slutsats: för vem / varför
Kershaw Eight-20 Penguin är inte en kamera man väljer för högteknisk precision eller modern bekvämlighet — men den är en charmig vintage-maskin som kan användas för att skapa nostalgiska, “old-school” bilder. Den passar särskilt bra för:
- samlare av antika kameror
- fotografer som vill experimentera med medeltida/analog estetik
- projekt där det är kul att jobba med begränsade verktyg och se vad man kan få ut ur enkel teknik