Om man tar en gammal kamera så som en Zeiss Nettar som ser ut som ny och sätter i en splirrans ny film som Ilfo… Harman Phoenix i 120 formtet, som ser ut som gammal. Vad blir det då?
Magiskt! Jag hade inga större förväntningar på min första rull Phoenix i 120-formatet men den skulle visa sig vara en film med mycket själ och hjärta. Så där lagom kryddad och vällagad, jämfört med att Gold skulle vara en BigMac-meny så där perfekt och förutsägbar. Smakar helt okej men ger inget extra. Phoenix är då som en ostfylld färsbiff som kokar ihop sina egna smaker och förhöjer upplevelsen. Kornigheten finns där men är långt ifrån lillebror i 135-formatet. Färgerna är märkliga och har en förmåga att vända kappan efter vinden. (läs: om någon färg dominerar så förstärks känslan av den färgen i hela bilden) Men jäklar vad den lever! Svårt att vara expert på en film efter en rulle men jag kan lova att det kommer bli flera och framför allt lite mera seriösa fotograferingar med denna. Första intrycket säger mig att detta är en streetfilm.
