…är något man ofta hör när man pratar om bildkomposition. Men vad är det då?
Hjärna försöker hela tiden få ihop en logik och en trygghet i det den uppfattar. Lika väl som att vi känner oss trygga med människor vi känner och litar på så blir vi trygga när vi förstår vår omvärlds visuella intryck. Linjer som ger ett tydbart mönster, ett ansikte vi känner igen, symboler som vi förstår.
Man pratar också om var rörelsen i bilden är på väg. Är en person på väg in i bilden, på väg ut eller kanske är lugnt och stilla mitt i bilden.
Det finns inga rätt eller fel men som fotograf ska man alltid bära det verktyget med sig för det kan förklara vad vi försöker säga med vår bild.
Bilden nedan har ett tydligt mönster och tydliga diagonaler som vår hjärna snabbt kan tyda även att det finns personer huller om buller i bilden. När man skapar en komposition så försöker man leta efter dessa linjer och använda dem.
Horisonten bör alltid vara rak! Varför? Jo, en sned horisont gör att vårt balanssinne spjärnar emot och säger att vi håller på att ramla, likaså att ett torn som lutar varnar oss för att det är på väg att falla. Kanske är det därför det lutande tornet i Pisa är så känt?
När man fotograferar ett vattenfall eller en å så vill man gärna att den ska bilda en diagonal i bilden. Även om det är möjligt att fotografera den rakt på så vill man inte att betraktaren ska få känslan att vattnet är på väg rakt emot dem och där med instinktivt känna oro eller känna att de vill söka skydd.
Samma gäller med fokuspunkten i bilden. Ögat söker hela tiden efter skärpa så oskarpa delar av bilden är svåra att titta på en längre stund utan ögat söker sig till de partier i bilden som är skarpa. Detta är en av anledningarna till att man ofta vill ha ett kort skärpedjup i porträtt. Vi vill ju att personen vi fotograferar ska dra till sig all uppmärksamhet.
Sedan finns det självklart undantag och lika självklart att man får göra som man vill!