Jag filosoferade just över en fråga på den eminenta https://www.fotosidan.se/ och tänkte att jag borde dela med mig av svaret på frågan, Varför analogt? här också…
Frågan om varför man fotograferar analogt?
…är alltid rykande färsk. Som fotograf sedan snart 40 år tillbaka började jag min karriär i mörkrummet och har aldrig kunnat släppa det riktigt. Visst det digitala används till vardags men ska man göra det där lilla extra och bara för sin egen skull så är det analogt som gäller.
Jag tror inte att det handlar så mycket om vad som är bättre eller sämre utan mera om arbetet man lägger ner. Tiden och pengarna. Allt som är gratis (digitala biler) är per definition värdelöst och det gör att vi ofta tar för mycket bilder, ofta utan att tänka efter förrän just efter. Vi tar några bilder och kollar på skärmen om inställningarna stämmer och att allt sitter. Med det analoga tar du bort den möjligheten och är tvungen att tänka efter, innan(?) Allt måste sitta när du trycker på knappen. Plåtar man småbild så har du en viss tolerans med att slösa film på alternativexponeringar, men även de är ett val och beslut man tar och gör efter eftertanke. Jag finner ingen anledning att plåta småbild analogt då jag känner att resultatet blir ganska likt en digital bild efter något enkelt preset. Jag tycker inte att det är fel eller dåligt men det är inte värt tiden eller pengarna.
Men när du kommer upp på mellanformat eller till och med på storformat, då börjar det hända grejer som inte det digitala kan leverera ens med alla presets i världen. Det finns en helt annan dynamik i bilderna. En bild tagen med Pentax 6×7 och 105/2,5 kan du känna igen bland 100 digitala bilder för det finns ett signum i negativet som gör den unik. Djupet, skärpan och dynamiken i ett 4×5 negativ är också snudd på omöjlig att framställa digitalt. Jag menar inte att den är skarpare eller bättre men lite som, -Den där människan tycker jag om men inte den där! Man kan inte förklara varför, det bara känns.
Jag sitter nu med en utställning som skall produceras till augusti och bestämde mig för att en gång för alla avgöra vad jag tyckte vad bästa mediet att använda till mina porträtt.
Alternativen är Canon 5D II och ett Zeiss Planar 50/1,4. (jag upphör aldrig att förvånas över hur bra resultat detta ger!) Nästa är Pentax 6×7 med 135:a (min favokamera alla kategorier som jag till och med har tatuerad på armen) till sist en Sinar F2 med 210mm 4×5, (allt kan gå fel om man inte har koncentration som en schackspelare) Metoden med de analoga är, fotograferat på Portra 160 och framkallat i JOBO CPE2 med Tetenal C-41-kit, sedan våtscannat på en Epson V850.
De tre bilderna är fotograferade med studioblix och en gigantisk octabox. Canonbilden: Helt fantastisk, Pentaxbilden: Heelt fantastisk, Sinarbilden Heeelt fantastisk.
Som ni ser är enda skillnaden att ett extra e plussas på i frasen, helt fantastisk.
Varför är det då så att det analoga blir bättre? Min teori är allt det som händer i en eget huvud innan man trycker av, ödmjukheten och respekten för materialet samt vetskapen om att gör jag inte rätt, så blir det fel. Jag kan inte chimpa (titta på skärmen) och få resultatet direkt medan kunden sitter på stolen framför mig utan jag måste förlita mig på att jag har lyckats tänka rätt innan och mina mätningar är korrekta, och med 60-70 kronor per bildruta så försöker man minimera mängden film som används. När sedan alla dessa saker går ihop och man får resultatet i sin hand och det blir som man tänkt, då kommer det en eufori som en digitalbild aldrig kan ge. Detta förstärker kraftigt kärleken till bilden och metoden. Om man dessutom framkallar sina negativ själv så multipliceras den känslan några gånger till. ….sedan kommer vi till elefanten i rummet…det här jä*la dammet som man jagar konstant.
Sedan kan man ju förenkla frågan: Är en pinne bättre om den är CNC-svarvad eller täljd förhand?
Vill ni se resultatet? Då får ni komma till Fredrikskyrkan i Karlskrona den 3 augusti… 