Jag var uppe i Ekebacken i Lyckeby idag för att snabbtesta min nya livskamrat Fujifilm GFX 50S. Jag har inte råd att köpa objektiv till den ännu men jag har ett fantastiskt Zeissobjektiv till min Canonkamera som jag kunde adaptra (…kan det heta så?) på kameran med en Viltroxadapter och det funkar perfekt.
I alla fall..Jag är uppvuxen på Vedebyfältet, väster om denna gigantiska skogen Ekebacken. När man var liten så gick man hela långa vägen genom Ekebacken för att komma till Lyckeby. Nu i vuxen ålder så inser man att skogen inte är större än en väl tilltagen villatomt men likt väl så väcker den känslor när man kommer dit. Det är och har väl alltid varit ett naturreservat så allt som finns där ska stanna kvar. För 40 år sedan tror jag att man skötte den på ett annat sätt, men nu är den full av döda träd och grenar. Ett otroligt landskap!
Varje sommar så var det marknad i Ekebacken och Axels tivoli släpade upp ett rejält knippe karuseller i denna lilla skogen som mest består av ekar (där av namnet). På vissa ställen var det så trångt mellan dessa ekar att lastbilarna skapade av barken, vilken nu resulterat i halvruttna spökträd som knappt lever men som skulle skrämma skiten ur vilken 10-åring som helst.
Just trädet på bilden stod på min väg hem från marknaden och det var vid god vigör på den tiden, men det hade en gren som stack ut på cirka två meters höjd och förmodligen varit offer för mycket gungande och annan åverkan. Perfekt höjd för att hoppa upp och göra några akrobatiska trix, så självklart kunde inte lille Ola låta bli detta på sin väg hemåt genom skogen. Tydligen hade eken just den kvällen bestämt sig för att det fick vara nog med gungande nu och den där grenen tillförde betydligt mindre än de övre grenarna, så den släppte taget om sin nedre gren, den som lille Ola hade satt sig för att göra ett gäng väl utvalda volter. Så mitt i mitt program så brakade det till och jag blev tyngdlös för ett ögonblick med en stor ekgren i mina händer när vi i samma takt färdades vägen ner mot marken. Väl nere på marken så landade jag på fötter och kände mig lycklig för det, och grenen landade på behörigt avstånd från mina fötter så allt gick väl även om det var snopet. MEN, i ett sista försök till att snyta denna inkräktande gymnastiska snorvalpen, kom eken att tänka på Newtons tredje lag, för varje kraft som verkar på ett föremål så finns det alltid en motkraft, och grenen studsade upp och slog lille Ola mitt på näsan!!! Nu är ju jag turligt nog utrustad med en så pass väl tilltagen näsa så den lyckades ta hela smällen och efter några minuter var jag åter i sans och kunde fortsätta skamsen min väg hemåt med en om något ännu större näsa i skiftande kulör.
Så när jag nu står här 40 år senare så kan jag le lite och säga tyst för mig själv….jag vann!
Har ni inte varit i Ekebacken så ta söndagspromenaden där!