Det är inte första gången jag fotograferar detta trädet på Fäjös södra udde. Jag har varit där med andra kameror innan men idag var det en sådan dag när man tittar ut och solen lyser med sin starkaste kraft. -Japp, idag är det dags, nu när jag ändå måste lägga ner arbetet med att renovera sovrummet och åka och köpa mera slippapper, så ska jag ta med kameran och fotografera något på vägen. Oftast är det inte alls på vägen men en lite omväg på några kilometer brukar bara vara trevligt.
Sagt och gjort så beväpnade jag min GFX med 45-100 objektiv och därpå åkte KASE:s polarisationsfilter för att kunna tuffa till färgerna lite extra. När man sedan öppnar ytterdörren och kommer ut så är det lika grått som det varit nu de senaste veckorna. -Men vart tog solen vägen? Jodå, den fanns där bakom molnen som hastigt skyndar sig förbi i den annalkande stormen. -Jag chansar! Väl ute på Fäjös södra spets var det lika grått som hemma, men det fanns hopp då solen strålade igenom på några ställen inte så långt ifrån. Allt riggat och klart med min komposition och ett öga upp mot himlen så var hoppet nästan ute och jag kände att det enda som kan rädda denna bilden är ett gudomligt ingripande.
Så plötsligt började solens strålar närma sig mitt träd och när jag tittade tillbaka i min kamera så var det en man med sin hund som plötsligt promenerade mitt i bilden!!! Jag var nära att skrika ut -Undan för h-*ve**e men hindrade mig snabbt när jag såg vem det var. Mycket riktigt hade min bön besannats och vår herre hade sänt sin egen tjänare till att hjälpa mig med ljuset. Det var prästen Göran Eckerdal med hunden Abbe som gick i min bild. Man ber att få tacka för hjälpen!
Att man sedan fick följa med dem hem på en kopp (kyrk)kaffe och Budapestrulle gjorde ju inte min söndag sämre! Tack för det Göran och Berit!
